"Shaken, not stirred" är en slagord av Ian Flemings fiktiva brittiska Secret Service-agent James Bond och beskriver hans preferens för förberedelsen av hans martinicocktail. Dessutom kallar H. L. Mencken Martini "den enda amerikanska uppfinningen så perfekt som sonetten", och E.B. White kallar den "tystnadens elixir". Denna dryck är gjord på gin och vermouth och garnerad med en oliv eller en citron twist och har varit och kommer att fortsätta att vara en ikonisk stalwart av cocktaillexikonet.
Dry Martinis historia är mer än något dunkel.
En version som tros av allmänheten pekar på staden Martinez, Kalifornien, där både historiker och stadsinvånare hävdar att drycken uppfanns under Guldrushen. En gruvarbetare från Sierra Nevada slog den rik, och han bestämde sig för att fira sin lycka på en lokal bar. Gruvarbetaren bad om husets special, men baren var slut på ingredienserna, så den kreativa bartendern kokade ihop en annan dryck gjord på ingredienser han hade till hands (gin, vermouth, bitter, maraschino likör och en citronskiva) och kallade den "Martinez speciell", som var tyngre på vermouth än gin.
1886 började termen "Martini" dyka upp, men dess sammansättning var inte signifikant annorlunda än Martinez. Harry Johnsons New and Improved Bartender's Manual publicerades 1888 och var den första bartenderboken som spelade in receptet på Martini. Sedan i den reviderade utgåvan som publicerades 1900 spelades Margurite, en cocktail bestående av Plymouth Gin, franska Vermouth och apelsin bitter, in för första gången, vilket markerade den betydande förändringen av Martini från söt till torr.
Dry Martini dök troligen upp med framväxten av London Dry Gin-stilen och hjälptes av Martini & Rossi som körde tidningsannonser i USA i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet för deras nyligen lanserade Dry Martini vermouth med remmen "It's not a Martini unless you use Martine".
Dryckens utveckling påverkas av några av 1900-talets största statsmän, författare, affärsmän och filmstjärnor.
Franklin Delano Roosevelt
Den store statsmannen var som bäst efter en stel drink, vilket förmodligen förklarar varför han bar ett skräddarsytt "martini kit" på varje lokal och utländsk resa. Vid Teherankonferensen 1943 tillhandahölls denna blandade dryck av presidenten för Josef Stalin. Stalin provtog sin första Martini och noterade att det var "kallt på magen", men inte obehagligt. Roosevelts recept innehåller 2 delar gin, 1 del vermouth, 1 tesked olivlake, citronvridning och cocktailolja - gnugga citronvridningen runt kanten på ett kylt cocktailglas och kassera skalet; kombinera gin, vermouth och olivlake i en cocktail shaker med sprucken is och skaka väl; till ett kylt glas och garnera med oliv.
Ernest mjölnare Hemingway
Ernest Miller Hemingways dryckesvanor är legendariska. Som vi alla vet innehåller de flesta av Hemingways böcker detaljer om drickande, och författaren använde ofta förnimmelser som orsakas av vissa cocktails för att uttrycka sina karaktärers stämningar. Även om han verkar älska att dricka nästan vad som helst, är hans stand-by cocktail enligt uppgift en Dry Martini. Frederic Henry, huvudpersonen i Hemingways A Farewell to Arms, kan ha uttryckt författarens känslor för cocktailen bäst: "Jag hade aldrig smakat något så coolt och rent. De fick mig att känna mig civiliserad." Det sägs att Hemingway föredrar sina cocktails iskalla och enligt uppgift har ett smart hack för att göra "den kallaste martini i världen."
Clark Gable
Mannen som förde stilig, robust maskulinitet till Hollywoods guldålder är på samma sätt nonchalant när det gäller hans drycker. I Teacher's Pet, en romantisk komedi med Doris Day, visar sig den hårdkokta tidningsredaktören spelad av Clark Gable vara ganska påhittig i ett okänt kök. Han rånar en ispåse eller isbitar för att blanda en Martini. För vermouth skakar han bara en flaska Noilly Prat och gnuggar den våta korken längs kanten av blandningsglaset och spänner sedan drycken genom fingrarna.
Förutom de som nämns ovan föredrar många andra denna drink också, till exempel Sir Winston Churchill, Alfred Hitchcock, Ian Fleming, drottning Elizabeth II och så vidare.
Under förbudstiden började människor lägga till ingredienser som vanligtvis inte blandades med sprit, såsom socker, till drycker. I huvudsak behövde sprit spädas ut så att om en byst var framstående, kunde speakeasy-goers slinga ut sin drink och ducka ut. Därför gick salonger och hotellbarer där det bara fanns herrar i konkurs under förbudstiden, ersatta av en ny cocktailkultur som kvinnor och män kunde dricka tillsammans.
Martini är inte på något sätt en vanlig cocktail. Den rena och tydliga Martini är tillflyktsorten, den sista bastionen i den ofullkomliga världen. För dessa tjänstemän – från reklamchefer till PR-personal, från redaktörer till illustratörer, från ingenjörer till arkitekter till intellektuella som använder sina färdigheter för att uppnå mål de ofta inte tror på – menar Martini sina ideal som inte har besudlats.
Så länge människor inte återvänder till pastoralismens ursprungliga liv kommer martinis glans, cocktailkungen, aldrig att blekna.

















