Enligt bästa uppskattningar upplever mer än 20 procent av amerikanerna ihållande fysisk smärta som stör deras dagliga liv. Mer än 20 procent av amerikanerna upplever också kronisk psykologisk smärta i form av depression, ångest och andra psykiska hälsoproblem.
Tyvärr har vi till stor del kronisk smärta fel. " Konventionellt tänkande om smärta kan vara felaktigt i bästa fall och skadligt i värsta fall", säger Kelly Starrett, läkare i sjukgymnastik och grundare av Ready State, ett gym och online-resurs som är dedikerad till att hjälpa människor att lindra smärta, förebygga skador och förbättra sin fysiska prestanda.
Det första sättet vi får kronisk smärta fel, säger Starrett, är att vi antar att det förekommer i musklerna eller benen eller, vid psykiska störningar, sinnet. Men nyare arbete inom smärtvetenskap visar att så inte är fallet. Ihållande kronisk smärta är ett bio-psykosocialt fenomen. Med andra ord manifesteras det från en kombination av frågor som uppstår i våra kroppar, sinnen och samhällen. Medan akut smärta (t.ex. en bruten handled, en stukad fotled eller övergående ångest eller depression) avtar med riktade behandlingar, gör kronisk smärta inte det. Starrett säger alltså att det kräver en mycket mer holistisk syn.
Tänk på följande exempel: psykisk sjukdom svarar bra på fysisk aktivitet, medan ihållande fysisk smärta kan lindras med psykologisk träning, till exempel mindfulness. För att ta itu med kronisk smärta på ett meningsfullt sätt, förklarar Starrett, måste vi fokusera på hela systemet.
Det andra sättet vi får kronisk smärta fel är att vi antar att smärta alltid är en dålig sak, och därför kommer vi att frukta det. Men det här kan inte vara längre från sanningen, säger Steve Magness, en prestationscoach (och även min kreativa partner). " Smärta är en dramatisk evolutionär fördel", säger Magness. " Det är information. Den säger oss att något är fel, eller att något kan gå fel. Men ibland säger lite smärta också att vi är på rätt väg. Tänk bara på det. Varje meningsfullt försök till förbättring – om det är fysiskt, psykiskt, känslomässigt eller socialt – innebär vanligtvis åtminstone visst obehag, om inte smärta.
Enligt Dr. Samer Narouze, professor i kirurgi och anestesiologi vid Northeast Ohio Medical School och ordförande för smärtcentret vid Western Reserve Hospital, är ihållande kronisk smärta som inte har någon underliggande nuvarande patologi (dvs. vad som än var fel i kroppen har åtgärdats) ofta vidmakthålls av två skäl: vi blir antingen alltför känsliga för det obehaget och smärtan eller okänsliga för det , som båda kan leda till mer långvariga och allvarliga problem.
På den överkänsliga sidan, vid minsta lilla smärta, flippar vårt kropp-själ-system ut, vilket i sin tur orsakar mer smärta. Vi går in i en ond cirkel av överkänslighet, med smärta som ger mer smärta. Detta är vanligt vid kronisk fysisk smärta och ångeststörningar. På den okänsliga sidan uthärdar vi för mycket smärta utan att ändra vårt tillvägagångssätt eller be om hjälp. Resultatet, förklarar Narouze, är att smärtan ofta blir värre. " En av de starkaste prediktorerna för ihållande kronisk smärta är hur länge en person har gått utan att få hjälp. Ju längre den perioden är, desto mer sannolikt blir smärtan kronisk, säger han. Inlärd hjälplöshet är också vanligt vid depression, vilket föga förvånande är förknippat med kronisk fysisk och social smärta.
När vi blir överkänsliga mot smärta tvingar lösningen oss ofta att uppleva det, så att vi kan omskola vårt kropp-själ-system för att inte flippa ut. En person som genomgår denna typ av exponeringsterapi lär sig att det ibland är deras rädsla och undvikande av att uppleva smärta som orsakar deras ångest mer än själva smärtan. Exponeringsterapi är en del av en bredare modell som kallas kognitiv beteendeterapi, som enligt Narouze "har den högsta bevisnivån, till och med mer än mediciner, för att hjälpa till med ihållande kronisk smärta."
När vi accepterar för mycket smärta innebär lösningen i allmänhet att lära sig att det är OK att be om hjälp, att smärta inte behöver vara en självklarhet och att vi kan vidta åtgärder för att förbättra våra situationer. Detta är också en hörnsten i kognitiv beteendeterapi och andra evidensbaserade terapier, såsom acceptans och engagemang.
Under båda omständigheterna – överkänslighet och okänslighet – uppstår problem när vi svarar olämpligt, antingen genom att inte tolerera någon smärta eller genom att tolerera för mycket av den. I båda fallen tenderar smärtan att bli värre.
När allt kommer omkring kanske vi måste sluta tänka på ihållande kronisk smärta i ett vakuum och börja ta itu med det mer holistiskt. Om vi slutar fokusera enbart på känslan av smärta själv, kan vi börja fokusera på vad det berättar för oss och hur vi svarar på det, som individer och samhällen.

















