Medeltiden, även känd som den mörka medeltiden, varar ungefär från 5: e till slutet av 1400-talet. Det börjar med det västra romerska rikets fall och övergår till renässansen och upptäcktsåldern.
Och glas och historia går i viss mån hand i hand.
Romarrikets kollaps följdes av uppkomsten av det karolingiska riket, ett stort frankiskt dominerat imperium i västra och centrala Europa under tidig medeltid. Även om den karolingiska perioden inte var en era av högkultur och civilisation fanns det också många utvecklingar inom glastillverkningstekniken, särskilt blåsning och gravyrteknologi.
Europa genomgick djupa förändringar under detta årtusende inklusive täta krig, befolkningsminskning, kollaps av centraliserad auktoritet och, viktigast av allt, ökad religiös makt, vilket bidrog till utvecklingen av bysantinskt glas och islamiskt glas.
År 330 valde den romerska kejsaren Konstantin den store Byzantium som plats för ett ”Nytt Rom” med en eponym huvudstad, Konstantinopel. Han grundade det bysantinska riket (det östra romerska riket) där, som fortsatte att existera i ytterligare tusen år tills det föll till det ottomanska riket 1453. Konstantin den store etablerade också kristendomen som Roms officiella religion. Ett antal kyrkor byggdes vid den tiden, varav de flesta fortfarande är välbevarade idag. Och det bysantinska glaset trivdes då.
I början av 700-talet grundades islam av Muhammad på Arabiska halvön, i Mecka. Och vid 800-talet sträckte sig Umayyad-kalifatet, det andra av fyra islamiska kalifater, från Iberia i väster till Indusfloden i öster, vilket ledde till den islamiska guldåldern. Kombinerad judisk kultur, grekisk-romersk kultur och iransk kultur helt och hållet kompromisserade glastillverkningstekniken i den muslimska världen också fördelarna med egyptiska, romerska och persiska stilar. Och det islamiska glaset blev populärt då.
Med populariteten för bysantinskt glas och islamiskt glas uppstod ny teknik för tillverkning av glas, nämligen målat glas och emaljerat glas.
Målat glas är ett slags färgat och målat glas. Man tror att konstformen har sitt ursprung i antika Egypten och antika Rom och når sin topp mellan 1150 och 1500. De grundläggande ingredienserna för att tillverka glas är sand och träaska (potash). Blandningen smälts till en vätska som, när den kyls, blir glas. För att färga glaset tillsätts vissa metaller i pulverform till blandningen medan glaset fortfarande är smält. Smält glas kan blåses i korvform och sedan skäras på sidan innan det plattas ut i ett lakan; den kan också snurras med ett pontiljärn till ett runt lakan (krona).
Under medeltiden applicerades glasmålningar nästan uteslutande på fönstren i kyrkor och andra viktiga religiösa byggnader. Ett fönsters bildbild skapades genom att de olika bitarna av färgat glas placerades över designen som ritades på en bräda. Om fina detaljer som skuggor eller konturer krävdes målade konstnären dem på glaset med svart färg.
Syftet med glasmålningar i en kyrka var både att förbättra skönheten i deras miljö och att informera betraktaren genom berättelse eller symbolik. Religionsutbildning under medeltiden var mycket viktigt. Kyrkan betraktades som den högsta myndigheten i samhället, och för att uppnå frälsning måste man följa Guds ord. Ljuset var också symboliskt för religiösa figurer, som representerade gott och Guds skydd i Gamla testamentet. Så fönstren investerades med djup religiös betydelse vid den tiden.
Katedralen i Augsburg antas ha de äldsta fönster med målat glas, som består av frontala, värdiga framställningar av profeterna Daniel, Hosea och Jonas, den profetiska kungen David, och i en senmedeltida kopia, Moses.
Vi använder ordet "emalj" för att markera en mycket vacker kombination av färgat glas smält på metall, sten, keramik och andra material som tål den höga temperaturen som behövs för tillverkningsprocessen. Emaljerade ytor och dekorativa element har hög kemisk och mekanisk beständighet, vilket gör dem motståndskraftiga mot hög luftfuktighet och mot kemiskt aggressiva miljöer.
Emaljerat glas dök upp i det islamiska mamlukiska riket från 1200-talet och användes mestadels för moskélampor, men också för olika typer av skålar och drickskärl. Förgyllning kombinerades ofta med emaljer. Den målade dekorationen var i allmänhet abstrakt eller inskriptioner, men ibland innehöll figurer.
Formen på moskellampor under denna period var mycket standard. Trots att de var upphängda i luften genom sina knäppar när de användes, hade de en bred fot, en rundad mittkropp och en bred facklande mun. Fyllda med olja tände de inte bara moskéer utan också liknande utrymmen som madrasser och mausoleer. Moskélampor hade vanligtvis den koraniska versen av ljus skrivna på sig och registrerade ofta donatorns namn och titel samt namnet på den regerande sultanen. Eftersom muslimska härskare hade kvasi-heraldiska blazoner målades dessa ofta.

















