Renässansen var en ivrig period i europas historia som markerade övergången från medeltiden till moderniteten och täckte 1400- och 1500-talen. Som kulturrörelse präglades renässansen av ett ökat intresse för klassiskt lärande och värderingar. Det började först i Florens och expanderade sedan till Venedig, Rom och andra italienska städer innan det svepte resten av Europa. Måleri och skulptur var de känsligaste fälten för förändringen med sina motiv och smaker. Och det var glastillverkningen också.
Venedig var centrum för italiensk glastillverkning. Ursprungligen kontrollerades Venedig av det bysantinska riket, men det blev så småningom en självständig stadsstat och blomstrade som handelscentrum och hamn. Dess förbindelser med Mellanöstern hjälpte sina glasmakare att få ytterligare färdigheter, som glastillverkningstekniker. Därför utvecklades både traditionellt hantverk och nya metoder fullt ut i Venedig och ön Murano (en lag som begränsade större delen av Venedigs glastillverkningsindustri till ön Murano sedan 1291, som isolerade de stora glasblåsarna för att förhindra dem från att dela värdefulla glastillverkningshemligheter) under renässansperioden.
Runt mitten av 1400-talet tillverkades de första föremålen i millefiori- och vetro-teknikerna i Venedig. Millefiori, en förening av det italienska ordet "mille" (tusen) och "Fiori" (blommor), hänvisade till en glasteknik som producerade distinkta dekorativa mönster på glas. Och filigrana, med ursprung i Murano på 1500-talet, var ett slags blåst glas med trådar av färglösa, vita och ibland färgade burkar. Det hade vanligtvis ett randigt utseende. Dessa metoder för att dekorera glas åtnjöt den största populariteten under 1500- och 1600-talet.
Venetianska glasblåsare skapade också ett färglöst glas som heter Cristallo – en slags stenliknande kristall utan den lilla gula eller grönaktiga färgen som härstammar från järnoxidföroreningar. Det var Angelo Barovier, en italiensk glaskonstnär, som utformade en process för att rena växtaskaflödet som resulterade i ett glas som konkurrerade med Rocca di Cristallo (stenkristall) i klarhet och färglöshet. Hemligheten var det lilla tillsatsen av mangandioxid, ett avfärgningsmedel. Cristallo var nästan transparent och ansågs vara det finaste glaset i världen. Uppfinningen av Cristallo påverkade starkt renässansens venetianska glas, vilket gjorde Murano "det viktigaste glascentret".
Det finns en annan typ av färglöst glas i Venedig på den tiden, nämligen vitreum blanched (bokstavligen vitt glas), ett något mindre raffinerat glas som används för att göra vardagliga kärl. Vitrum blanched var också transparent, färglös men med en gråaktig kant som kvarstod även när glaset smältes med de bästa råvarorna som fanns: pulveriserade kvartsstenar från Ticinofloden och Levantine soda aska. Manganoxid tillsattes till smältan som avfärgare också. Och Cristallo och vitreum blanched var svåra att skilja på enbart ögat.
Förutom färglöst glas tillverkades också ett stort antal färgade glasögon och specialglas av skickliga venetianska glasmakare.
Färgade glasögon var alltid viktiga i den venetianska glastillverkningsindustrin, för de blev en av motorerna som gynnade framgången för lokal tillverkning sedan 1400-talet. Och det kinesiska porslinets framgångsrika utseende på den europeiska marknaden för lyxvaror ledde till en av de viktigaste innovationerna inom venetiansk glastillverkning - lattimo.
Lattimore, även kallat mjölkglas, var ett ogenomskinligt eller genomskinligt, mjölkvitt eller färgat glas som kunde blåsas eller pressas in i en mängd olika former. Lattimore kan göras blå, rosa, gul, brun, svart och eponymous vit. Det användes vanligtvis för dekorativa serviser, lampor, vaser och kostymsmycken. Glasmakare målade också lattimo-föremål med emalj, med hjälp av ljust bladguld och mer komplexa målningar för att representera vapensköldar, religiösa eller mytologiska scener och andra motiv för att hedra individer eller viktiga händelser som bröllop.
Kaledonien var också populärt på den tiden, vilket fick detta namn eftersom det imiterade en naturlig variation av chalcedony, den zonade agaten. Det erhölls genom att blanda skärvor av vit opalin, färgade opalinglas och kristall. I grund och botten var det ett opalinglas färgat med vener av olika färger på en mörk bakgrund, som såg en homogen mörk rödbrun i ljuset.
Senare, med utvandring av glasmästare från Venedig, spreds glas i imitation av venetianska produkter över hela Väst- och Centraleuropa.

















