Titan har spelat en viktig roll i världen från mitten av 1900-talet fram till idag. På grund av sina speciella egenskaper är titan extremt efterfrågat av ett brett spektrum av industrier som flyg-, bil-, marin-, medicin- och fritidsutrustning och så vidare.
Under hela dess historia finns det fyra forskare som har gjort stora bidrag till utvecklingen av Titanium - de är pastor William Gregor, Martin Heinrich Klaproth, Matthew Albert Hunter och William Justin Kroll.
Pastor William Gregor
Titan upptäcktes första gången 1791 av pastor William Gregor, en brittisk präst och amatörmineralog. På en promenad en dag märkte Gregor, medan han korsade en liten bäck, ett lager svart magnetisk sand. Sanden liknade krut i utseende. Namnet vi använder för denna sand idag är ilmenit-ett järnsvart, tungt metalloxidmineral bestående av järn och titanoxid (FeTiO3), som används som den viktigaste källan till titan och står för 92% av all utvinning av titan. Gregor identifierade en järnoxid i sitt prov och insåg att det var en okänd metall men kunde inte isolera den. Och han kallade det "menakanit" - för att hedra församlingen Manaccan där han bodde. Tyvärr glömdes hans bidrag till titanens upptäckt.
Martin Heinrich Klaproth
Flera år senare "upptäcktes" Titanium igen av Martin Heinrich Klaproth, en känd tysk kemist som också tillskrivs upptäckten av uran. Klaproth verifierade förekomsten av en oxid av ett okänt element i malmrutilen från Ungern 1795 och föreslog namnet "titan" efter titanerna från den antika grekiska mytologin. I motsats till vad många tror, hänvisade hans namnval inte till elementets egenskaper av styrka och hållbarhet, hans anteckningar visade att han valde namnet på grund av dess neutralitet, som förespråkats av Antoine Lavoisier.
”När det inte finns något namn på ett nytt fossil som indikerar dess särdrag och karaktäristiska egenskaper (i vilken situation jag befinner mig för närvarande) tycker jag att det är bäst att välja en sådan beteckning som inte betyder något i sig själv och därmed inte kan ge upphov till några felaktiga idéer. (som Lavoisier hade föreslagit) Som en följd av detta, som jag gjorde för Uranium, ska jag låna namnet på denna metalliska substans från mytologin, och i synnerhet från Titans, jordens första söner. Jag kallar därför detta nya metalliska släktet Titanium. ”
År 1797 fick Klaproth möjlighet att läsa Gregors redogörelse för sin upptäckt 1791, och han insåg att titan och mekanisering var identiska, bara från två olika mineraler. Gregor fick erkännandet som elementet' s sanna upptäckare, och Klaproth' s namn antogs så småningom för det ansågs vara mer passande.
Matthew Albert Hunter
Det var dock inte förrän 120 år senare 1910 då rent titan framgångsrikt isolerades.
Titanet som upptäcktes av Gregor och Klaproth var titanoxid i pulverform, inte titanmetall - det förra var extremt stabilt, medan det senare lätt kunde reagera med syre, kväve, väte eller kol, så rent titan var svårt att isolera.
Matthew Albert Hunter, en kemist född i Nya Zeeland som arbetade i USA, var uppfinnaren av Hunter -processen för tillverkning av titanmetall. Förfarandet innebär att titantetraklorid (TiCl4) reduceras med natrium (Na) i en satsreaktor med en inert atmosfär vid en temperatur av 1000 ° C. Spädd saltsyra används sedan för att läcka ut saltet från produkten.
År 1910 uppnådde Hunter 99,9% renhet i samarbete med General Electric vid Rensselaer Polytechnic Institute.
William Justin Kroll
Kroll-processen som utvecklats av den luxemburgska metallurg William Justin Kroll ersatte Hunter-processen för nästan all kommersiell produktion senare eftersom den var mer användbar och effektiv för större tillverkning.
Kroll -processen består av 6 steg för att tillverka titan.
Steg 1: Den rena titanmalmen omvandlas till en svamp genom att leda en elektrisk laddning genom malmen. Detta görs i en klorinator. Klorgas passeras sedan genom laddningen.
Steg 2: Titantetraklorid som är resultatet av steg 1, har syret borttaget vilket resulterar i en flytande form av titantetraklorid. Denna råa form av titantetraklorid renas sedan genom fraktionerad destillation.
Steg 3: Efter destilleringsprocessen tillsätts magnesium eller natrium till den rena titantetrakloriden för att skapa en metallisk titansvamp och antingen magnesium eller natriumklorid.
Steg 4: Den nybildade metallsvampen krossas och pressas sedan.
Steg 5: Den krossade titansvampen smälts sedan i en elektrodvakuumbågsugn vid extremt höga temperaturer.
Steg 6: Eftersom varje sats, kallad göt, kan väga så mycket som 12000 pund, tillåts det smälta titanet att stelna och stelna i ugnen i stället för att hällas ut.
Nyckeln till Kroll -processen är att använda magnesium istället för natrium, vilket hjälper till att minska kostnaden för processen.
Från och med då började utbredd användning bli en verklig möjlighet.

















