3D-printing håller på att bli framtidens tillverkningseran. Även känd som additiv tillverkning, det är ett paraplybegrepp som omfattar flera tillverkningstekniker som bygger delar lager för lager. Totalt har sju kategorier av additiva tillverkningsprocesser hittills identifierats och etablerats.
Modellering av smält deponering (FDM)
FDM, även kallad fused filament fabrication (FFF), är för närvarande den mest populära 3D-utskriftstekniken.
Det sätt som FDM vanligtvis fungerar är att en trådtrådsspole laddas in i 3D-skrivaren och matas igenom till ett skrivarmunstycke i extruderingshuvudet. Skrivarmunstycket värms upp till önskad temperatur, varefter en motor trycker filamentet genom det uppvärmda munstycket, vilket gör att det smälter. Skrivaren flyttar sedan extruderingshuvudet tillsammans med angivna koordinater och lägger ner det smälta materialet på byggplattan, där det svalnar och stelnar. När ett lager är klart fortsätter skrivaren att lägga ner ett annat lager. Denna process för att skriva ut tvärsnitt upprepas och bygga lager på lager tills objektet är helt bildat.
FDM erbjuder ett antal fördelar. För det första är FDM ett av de snabbaste valen inom 3D-utskrift, för delar som produceras med FDM kan vara klara om några minuter eller ett par timmar. För det andra har FDM stor skalbarhet - det kan enkelt skalas till vilken storlek som helst, vilket leder till lågt förhållande mellan kostnad och storlek. FDM-skrivare görs ständigt större och billigare, på grund av låga delkostnader och de enkla designerna. För det tredje är FDM den enda 3D-utskriftstekniken som använder termoplaster av produktionskvalitet, så tryckta artiklar har utmärkta mekaniska, termiska och kemiska egenskaper.
FDM-tekniken är utbredd idag och används i branscher som biltillverkare, livsmedelsproducenter och leksakstillverkare.
Stereolitografi (SLA)
SLA är världens första 3D-printinginnovation som introducerades av Chuck Hull 1986. Och än idag är SLA fortfarande den mest kostnadseffektiva 3D-utskriftstekniken som finns tillgänglig när delar med mycket hög noggrannhet eller jämn ytfinish behövs. Bästa resultat uppnås när designern drar nytta av fördelarna och begränsningarna med tillverkningsprocessen.
SLA-utskriftsmaskiner fungerar inte som vanliga skrivbordsskrivare som extruderar en viss mängd bläck till ytan. SLA 3D-skrivare arbetar med ett överskott av flytande plast som efter ett tag härdar och bildar till ett fast föremål. När plasten härdar faller ett steg av skrivaren ner i tanken en bråkdel av en millimeter och laser bildar ett annat lager tills utskriften är klar. När allt kommer runt skrivs lager ut, objektet måste sköljas med ett lösningsmedel och sedan sättas i en ultraviolett ugn för att slutföra bearbetningen.
Generellt sett kan SLA producera delar med mycket hög dimensionsnoggrannhet och med invecklade detaljer. Och delar tillverkade av SLA har en mycket slät ytfinish, vilket gör dem idealiska för visuella prototyper. SLA-delar är dock i allmänhet spröda och inte lämpliga för funktionella prototyper. De mekaniska egenskaperna och det visuella utseendet på SLA-delar kommer att försämras med tiden när delarna utsätts för solljus.
Resin, en typ av ljusreaktiv termosettpolymer, är det vanligaste materialet som används för SLA 3D Printing. Ett brett utbud av hartser är kommersiellt tillgängliga, inklusive standardhartser, tekniska hartser, tand- och medicinska hartser och kasterbara hartser.
Selektiv laser sintring (SLS)
Att skapa ett objekt med pulverbäddsfusionsteknik och polymerpulver är allmänt känt som selektiv laser sintring (SLS). Processen utvecklades och patenterades på 1980-talet av Carl Deckard - då en doktorand vid University of Texas - och hans maskinteknikprofessor, Joe Beaman.
Föremål tryckta med SLS är gjorda av pulvermaterial, oftast plast, såsom nylon, som sprids i ett tunt lager ovanpå byggplattformen inuti en SLS-maskin. En laser, som styrs av en dator som talar om för den vilket objekt som ska "skrivas ut", pulserar ner på plattformen och spårar ett tvärsnitt av objektet på pulvret. Lasern värmer pulvret antingen till strax under kokpunkten (sintring) eller ovanför kokpunkten (smältning), som smälter samman partiklarna i pulvret till en fast form. När det ursprungliga lagret har bildats sjunker SLS-maskinens plattform – vanligtvis med mindre än 0,1 mm – vilket exponerar ett nytt lager pulver för lasern att spåra och smälta samman. Den här processen fortsätter om och om igen tills hela objektet har skrivits ut. När objektet är helt bildat lämnas det att svalna i maskinen innan det tas bort.
Den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan SLS och SLA är att den använder pulveriserat material i behållaren snarare än flytande harts i en kub, som SLS gör. Dessutom behöver SLS inte använda några andra stödstrukturer eftersom objektet som skrivs ut är omgivet av ointered pulver.

















